För tre år sedan...
...säsongade jag som ”liftvärd” i Duved. Jag vill inte påstå att det är ett särskilt stimulerande jobb i längden eller att det är utvecklande på något sätt. Å andra sidan är det ju ändå ett jobb där man får vara nära till skidåkningen och där man kan vara relativt aktiv om man lyckas hamna i en välbesökt lift, vilket ju är bra om man gillar det.
Med detta i åtanke kikade jag förra veckan förbi personalrummet under linbanan där pistör-gubbarna håller till, för att se hur det såg ut ifall man skulle vilja göra ett litet återbesök i liftarna under januari och februari - eftersom jag ju ändå kommer vara i krokarna! Jag blev varmt bemött av Göran och Magnus med kramar och frågor om hur jag hade det nu. En halvtimme senare gick jag därifrån med löftet om att bli uppringd någon gång i veckan ifall det skulle finnas nått åt mig att göra i vinter. Väntar med spänning.
Trots att det gått tre år känns det som att inte mycket förändrats – samma gubbar och samma typ av skvaller, samma problem med snökanoner och skotrar… det är som ingen tid gått sen sist man varit där.
Är det samma när man är borta från universitetet ett tag tro? När man kommer tillbaka efter en utlandstermin i Österrike är allt som det brukar – likadana fester, samma typ av skvaller och problem med tentor och studiemedel…
Trots att allt är sig likt när man kommer tillbaka någonstans är det kanske ändå inte precis som man minns det. Det måste vara att man själv förändrats; blivigt lite mer erfaren, ser saker med nya ögon; blivigt lite vuxnare och kanske insett att det finns så mycket mer än just den lilla världen man lever i just då… gäller det kanske att se tillräckligt många olika små ”världar” för att veta vilken man trivs som bäst i? för att veta vart man helst vill vara? eller är det meningslöst att gå och leta efter den perfekta platsen att vara på - allt man egentligen behöver kanske finns precis i närheten vart man än befinner sig..?
Nå, vad säger ni…?
Jag håller helt med dig!
Nu har jag bott i Tyskland i fyra månader och inte satt min fot hemma i min lilla by i Sverige sen dess.
Om elva dagar sätter jag mig på planet för att gå på samma gator igen.
Och jag ser faktiskt inte fram emot det... För jag tänker precis det du skriver, allting kommer inte vara som jag såg det förut.
Man har fått se människor som har en helt annan syn på saker och ting än lantmänniskorna därhemma, sett ett annat landskap och levt en annan vardag.
Har ingen aning om vad jag kommer tycka om min by när jag sen åker tillbaka hit igen.
"Man reser från ett land och återvänder inte till detsamma" eller ja, något i den stilen :P
